During the month of July 2011 almost 200 antimilitarists, from different parts of the world, took part in the activities of “War Starts Here” – The war starts here in a peace camp in Luleå in the north of Sweden. The ten days of activities included the WRI council meeting, a seminar under the same title, trainings in direct non violent action, and a series of actions against NEAT, the North European Aerospace Training base.

Why Sweden?

Many will be asking themselves why one should carry out antimilitarist actions in Sweden, a country historically known for its neutrality and international solidarity. Furthermore, when I got to Luleå, one of my first visits was to the “esperanza-hope” house, run by Magdalena, one of the many Chileans who received political asylum in Sweden during Pinochet’s military dictatorship. So how come Sweden is now a country where antimilitarist actions are taking place? Sweden, although not a formal member of NATO, acts like it is one. Swedish soldiers carry out operations in Afghanistan and Libya under the NATO flag and Sweden has an active embassy in the NATO Headquarters in Brussels. In the north of Sweden, in territory historically part of Lapland, there is the NEAT base, whose size is similar to that of Belgium.

What used to be different training camps for the Swedish army is now a vast amount of land which is hired for the testing of war weapons. It is here where many of the unmanned planes, better known as drones, are tested before being used in Pakistan and Afghanistan. It is also used to test the most technologically advanced combat planes. Sweden is therefore handing over a significant part of its land, which belongs to its indigenous population, to be used for the preparation of military interventions thousands of miles away. That is why we say: War Starts Here!

Ofog

Ofog is a Swedish antimilitarist network, which was created at the beginning of the last decade. Ofog members have, for several years, participated in actions outside Sweden, in particular in the actions against nuclear weapons in Faslane, Scotland, by Trident Ploughshares, and the Bomspotting actions in Belgium. Through these actions they wanted to learn about how to carry out direct nonviolent action whilst, at the same time, acting in solidarity with other European movements. It sounds strange to think that a group would first dedicate so much time to preparation before carrying out actions for themselves. Especially as one often hears about new groups carrying out all types of action, very often without the appropriate level of training required for such actions. I am not saying that taking the initiative and simply carrying out an action is a bad idea, but it is even better if this action is supported with a level of training. Therefore, after Ofog has gained experience in participating in other actions, they then felt that they had enough training so as to be able to carry out their own actions. It was in 2004 when they did their first action in Fauske, Norway, against a radar base used by the US and NATO. It was only in 2007 when they carried out their own action and they also organised their own peace camp in Karlsloga, under the motto Disarm! This camp was focused on actions against the war industry. From 2007 Ofog has carried out annual peace camps, and the last three have been camps against NEAT. In 2008 they organised the Peace Action Forum, as part of the Malmo European Social Forum, which became an important meeting space for different European anti-militarist groups.

Ofog is a network mainly made up of young people which are based in local groups in different cities throughout Sweden. Ofog is a Swedish word which means something similar to childish mischief. It is also part of the verb to disobey, which graphically describes the spirit of this network: they really like carrying out nonviolent actions which have a very playful content. Ofog has managed to re-activate the antimilitarist movement in Sweden and that is why many people, who were from other groups in the past and who had grown disappointed by the rigidity and routine of said groups, decided to join in Ofog’s initiatives.

How do you make a campaign international?

As previously mentioned, Ofog has played a very important role in international solidarity and, from the very start, worked with several groups in Europe, carrying out antimilitarist nonviolent actions. Ofog is an active member of the European Anti-militarist network and in the past two years it has had resources available so as to be able to carry out joint actions. Ofog has focused on carrying out actions against military industry with a campaign– Avrustra –whereby, through civil disobedience actions, in this case entering weapons production plants with the (sometimes successful) intention of destroying part of its arsenal, they oppose the export of Swedish arms to countries in conflict. Participants in this action received prison sentences which were used to attract international solidarity for their cause. The work carried out against NATO is a fundamental part of the European Antimilitarist Network, which has supported several actions of a Belgian organisation, Vredesactie, carried out at the NATO headquarters. Therefore, when Ofog found out about what was happening at NEAT and its connection with NATO, it became an important focal point for their work. The group Women for Peace had been denouncing what was happening in the north of Sweden for years, and in 2004, when the parliament approved the use of NEAT by other armies in order to carry out military tests, the group Women for Peace was the first to denounce this, and this in turn attracted the attention of Ofog.

From 2009 Ofog has organised a peace camp against NEAT every summer (for the northern hemisphere). As part of the European Antimilitarist Network’s activities, it was decided that the 2011 camp would be an “international camp”. In the 2010 WRI e-council, Ofog’s application to be a member of the WRI was approved and it was decided that the council meeting would be held in Sweden and organised by Ofog and that it would be included in the peace camp activities. The fact that camp activities were part of the European Antimilitarist Network and that the WRI held their council meeting there really helped highlight the international character to the event. In the months leading up to War Starts Here, Ofog organised tours throughout Sweden, talking about that is happening in NEAT and inviting people to participate in the camp. For most of the tour, Angie Zelter, a very experienced activist with Trident Ploughshares in Britain, was present, which helped create the international link to the event.

War starts here – let’s stop it here

All the activities in Luleå were organised under this slogan. The camping took place in a campsite on the outskirts of the city, where there was the option to camp outside or to sleep in small cottages hidden amongst the Swedish pine forests. When we arrived in Luleå, what most shocked me most was the fact that it never really got dark there. It seemed that the evenings never ended, and that before you knew it, time had flown as we were having fun at the anti0militarist campfire and it was already past midnight, one o’clock. From an organisational perspective, the most important thing to highlight is the efficiency in working with working groups. We are used to them but in Luleå they worked a dream. The first day on the camp, each group introduced themselves and we could clearly see how each group had taken on responsibility for a specific area. The work groups included: logistics, food, seminars, action, media, legal support, solidarity during the action – and I am sure that I’ve forgotten something else. It is also important to mention the mix of efficiency and good humour: it is possible to do things well without being formal and boring.

On the first days of the activities, a seminar under the same name was carried out. The seminar looked at the different ways in which wars start in specific areas, and their effects. On the first day, the event was marked by the horror of the crimes carried out the previous day in Oslo, which led to an act of remembrance for the victims in the centre of Luleå. The opening session was full of energy, with brief speeches. Throughout the two-day seminar there were many sessions, some more informative, in nature and others giving more opportunity for participation in debates. Despite the final closing seminar session where there was a reflection group in order to feed back on the sessions, there was the feeling that more concrete proposals could have emerged from such a significant effort made.

Once the seminar was concluded all the efforts were placed into organising the non-violent action against NEAT, which would take place two days later.

Unintentional detention

The concept of the action “war starts here – let’s end it here|”, was to paint as much as possible in pink – a colour which goes against the symbol of militarism – of the NEAT infrastructure. As the test range is so vast, it was decided that we focus the action on the area near the airport. This being a massive action, the important thing was to ensure that there was a space where everyone could participate in the action. In order to do this, some guidelines were established: for example, that the action would be entirely nonviolent. Other than the obvious points, an important element was that every person who wanted to participate in the action had to form part of an affinity group and that each person had to participate in a training session before the action. This guaranteed that everyone knew what the action consisted of and that they could count on a support group, whilst also facilitating communication and decision-making processes. When meetings needed to be held, spokesmen for each group attended, so as to ensure that not everyone had to be in each meeting.

Bascially, the action was divided into two parts: The first was a on a path which goes through NEAT, where it is illegal to stop or take photos of the area but it isn’t illegal to pass through. The idea for this action was to paint the ground by doing a die-in, as we were painted in pink -- thus marking the ground in pink -- and then getting up again holding helium balloons in hand which we then launched into the air all at once. All this was carried out in a very relaxed environment, with many varied affinity groups – for example the presence of family affinity groups, with children, which helped create the feeling of a secure environment where everyone was welcome. This part of the action was accompanied by music in order to keep up our spirits.

Once this part of the action was carried out, which ended with the launching of the balloons, each affinity group had the opportunity to decide what to do, whether to stay in the area or try to enter the airport so as to continue painting it pink. Several groups decided to continue and go forward, without necessarily trying to enter the airport as it was clear that this attempt would result in arrest, but if you continued along the path, this wouldn’t be a problem. Other groups decided to enter the airport and some had even camped there the previous night so as to increase the element of surprise. And it was precisely one of these groups that managed to get onto the airport’s landing strip and paint a big pink peace symbol.

In my affinity group – Las Crudas – we had already decided that 8 of the 14 people in the group would try to enter the airport and the rest would stay behind as support. Once the balloons were launched, we made our way so as to get as close as possible to the airport. As there were many groups were headed in the same direction we decided to quicken the pace in order to distance ourselves from one another so as to be able to enter the airport, which was protected by a 3-metre fence. By quickening our pace, we quickly approached the landing strip and at this point we had to take the decision as to when to jump the fence. Sometimes, when one is ambitious, one always wants to go a step further. This is what happened to us. We wanted to get as close as possible to the airport installations and, at a certain point, we couldn’t go much further and we were met by a police car. At this point, we quickly turned around and in a matter of seconds we decided to scale the fence. Therefore, after having walked for almost an hour without any police nearby, we decided to enter the airport right at the point when the police were on our tail, so we had very little time in which to act.

My objective was to take photos of the inside of the airport and then try to give to someone the camera before being detained. The moment we decided to jump the fence, I thought that perhaps I wouldn’t climb the fence as they would take the camera away from me for sure, as the police were close by. Well, the tactical decisions continued to fail, because we thought that the fence would be unable to support all of us trying to climb it at the same time, so we therefore decided to scatter so as to ensure that we were scaling it at different points. This made it almost impossible to climb up and only three people managed to get over and three failed when the fence collapsed on them. It was a matter of seconds before the police arrived and took people by the feet, whilst I tried to help them by trying to push them up. The three who managed to get over were also detained. At this point the police started to take all our details and we didn’t know whether all of us would be detained: only those who were over the fence or what. At this point, the police call me and Rafael Uzcategui, who was making a video, to one side and said that the two of us were detained for having filmed and taken photos of the inside of the installations, and that our fellow activists who had tried to jump the fence were free. The paradox is that Rafael, only moments before, had said that he would not enter as he wasn’t going to enter as he knew that this would mean that he would be detained immediately and he would lose the film clips. That is how the two of us were detained without actually wanting to be.

Detention, Swedish style

Once we were detained we were taken by car – without handcuffs – to a place where other people were detained. We saw how quickly those of Swedish citizenship were being freed, as they would send the fine via post, and those who weren’t were put into buses – using public transport which the police hire when they need to transport a lot of people. On the journey, we could move about freely and we could even talk on our mobile phones. I used the journey in order to take a much needed siesta after so much activity.

When we got to the police station, they quickly took our personal belongings and they put us into cells, with two to a cell. I was sharing with Rafael and we couldn’t stop thinking how funny it was that we were detained for having taken photos and filmed when we didn’t want to be detained. After a couple of hours we were called separately to be interrogated. A very friendly policeman took me to his personal office, where I could see that he was an avid runner and that he loved to fish. The interview was carried out with the help of an interpreter by phone as these were the rules, even if the policemen spoke good English. He asked me what I had done. Instead of focusing on what I had done I focused on why, explaining what NEAT was, and that not even the Swedes themselves knew about it, and what it was being used for. At that time, the police asked me whether I would be willing to pay a fine of 2500 Swedish Krona, about 250 euros, so as to be freed, without knowing whether this was an option, as it was the final decision of the Prosecutor. I told him that this was an option but that I had to know the exact sum. Afterward, I returned to the cell and Rafael had already returned from his interview. Then the food arrived, the type of food which has been heated up in a microwave. Luckily I am a vegetarian and not a vegan, otherwise I would have ended up without food, as was the case for some fellow activists who had been detained. By the time “nightfall” came, from our cell we began to hear chants and shouts of support for those who were detained. That was when the same policeman who had interrogated me told me that the prosecutor had decided that we were to spend the night at the station and then they would evaluate the situation the next day. The cell had a vent with glass as can be found in bathrooms whereby you can’t look out and only light is let in, but this allowed me to hear the sound of the support demonstration. It was so encouraging to know that there were people out there supporting us. Everything was white in the cell, which had a bathroom which could only be used with the police’s permission, and only the police could use the flush. When it was time to sleep and when Rafael and I were preparing to sleep in the same bed, a policeman came over to transfer him to a cell opposite mine. The rest of the evening passed without any further incidents. In the morning I was woken up for breakfast with completely frozen yoghurt-they keep the food deeply frozen.

In the morning there was a policewoman who interviewed me. She very kindly asked if everything was alright and asked how I was being treated and she told me that I probably didn’t know this but that my friends had been camping outside the police station in solidarity. The interrogation was once again carried out with the “help” – or rather, on this occasion, the “unhelp” – of an interpreter, so in the end, the police decided that it would be easier to communicate directly without the interpreter’s assistance. She went back to read the same declaration as the day before and she again asked me if I was willing to pay a fine. It was obvious that they wanted to get rid of me as soon as possible but not before taking my money first. Then I was faced with the dilemma; What to do? Pay and be freed or not pay and possibly have to spend two more days in the station and miss my return flight to London where we had prepared a presentation given by Rafael on Venezuela. The problem was that I had no idea of what was happening outside of the police station and that my detention was having an impact on the Latin American network. Without knowing this and thinking that I didn’t have much to gain by staying in the police station I decided that I was willing to pay the fine. However, I still had to wait for the Prosecutor’s decision.

Therefore, after my nutritious lunch, the police come back to my cell telling me that the prosecutor decided to free me if I paid a fine for 2500 Swedish Krona. I said that I couldn’t access that sum of money but that I could take 2000 with my card. I therefore left my cell in order to collect my belongings and I met Rafael who had also agreed to pay the fine. He said that he didn’t have any more than 200 dollars and a look between the policemen said, “200 dollars? Ok then.” The thing was that Rafael had his money at the camping site. That is how the police took us, in a private car, first to a cash machine and then took us both to the camping site so that Rafael could get his dollars.

Furthermore, I then asked the police to take me back to the police station as I had seen that most of my affinity group were there and I wanted to see them. So the police took me back while they asked me what I thought about northern of Sweden and they invited me in the winter to make the most of the snow and, if I had the necessary clothing, carry out another action against NEAT. That is detention, Swedish style!

When I returned to the police station I met the people who were outside so as to tell them what was happening and to continue to call, from the outside, for the release of the rest of the fellow activists who decided to pay the fine and who were therefore released throughout the day. The next day, there were those who attended a hearing, but they now have to return for the trial. It was great to feel the embraces of my fellow activists from many different countries, when we had been released. Money was collected between us all, so as to collectively pay our fines.

Once we were released from the station, fewer people stayed in Luleå, and with the passing of the days more and more people returned home, after ten days of intense activity. This shows how war starts from much closer than one believes, and it shows that we can do something to stop it.

Javier Gárate

Över 200 internationella fredsaktivister genomför just nu en massiv fredsmanifestation utanför NEATs militära testområde i Norrbotten. 

En stor karavan, alla antimilitaristiskt rosa, märker ut krigsövningsområdet med dans, sång, teater etc.

Ca 10 poliser observerar på håll.

Fyra grupper med fredsaktivister är samtidigt inne på testområdet för att märka ut det där.

Fredskaravanen närmar sig nu polislinjen.

Foton finns på Ofogs flickrkonto: http://www.flickr.com/photos/ofog/

Media som rapporterar från händelsen: Svt, SR and Piteåtidningen.

Mikrofonen går runt bland de tvåhundra deltagarna på det avslutande seminariet efter helgens diskussioner, workshops och föreläsningar. Det är många som vill dela med sig av sina intryck från de tjugotalet seminarier som hållits, med deltagare från fem kontinenter.

Någon påminner oss om alla de som kämpar runt om i världen som inte har möjlighet att vara här. Någon påpekar att den varma, positiva och deltagande stämningen som varit under helgen är minst lika viktig som alla de frågor, strategier och kampanjer vi diskuterat - att det är grunden till den framtida värld vi försöker skapa. Någon delar med sig av sina rädslor för samhällets reaktioner efter terrorattentaten i Norge - hur ökad militär och polisiär närvaro, ökad övervakning och ökad rädsla inte kommer skapa en säkrare och tolerantare värld. Det är motsatsen till vad vi behöver.

Någon uppmärksammar hur viktigt det är att vi sprider våra berättelser, våra erfarenheter och våra visioner om en rättvis värld - och jag börjar med det här blogginlägget :)

Alvine Andersson

Göteborg

Militärt övningsområde för krig i Norrbotten, ett kommersiellt fristående men politiskt brännhett område där USA och Nato-länder får testa sina vapensystem på tidigare neutral, men numera bara ”alliansfri” mark.  - Agneta Norberg om NEAT, från War starts heres kampanjtidning om fredslägret i Luleå.

Vad som tidigare var flera mindre övningsområden för den svenska militären, har nu blivit den största stridsövningsplatsen i Europa, öppet för andra länders krigsmakter för att testa sina vapensystem. Området täcker upp en stor del av Norrland och erbjuder unika förhållanden, såsom mörker och ”obefolkade” marker. Det vill säga marker som bland annat befolkas av flera ren­skötande samebyar.

Den 15 december 2004, alltså 10 år efter Sveriges inträde i EU, fattades ett beslut i riksdagen om vårt framtida försvar. I beslutet fanns ett inbäddat förslag om att det militära testområde som redan fanns i Norrland, NEAT – North European Aerospace Testrange även skulle kunna hyras ut till främmande länders krigsmakter och dess vapenindustri. Detta förslag hade föregåtts av utredningen Snö, mörker och kyla.

NEAT omfattar nu – efter samarbetsavtal mellan Rymdbolaget och Försvarets Materielverk, FMV – både Esrange robotbas utan­för Kiruna och Vidsels provområde utanför Älvsbyn.

NEAT består alltså egentligen av två provplatser, NEAT 1 och NEAT 2, som knutits ihop i ett enda område med ett mellanliggande fält, som kan användas till flygningar. Tillsammans utgör de ett område lika stort som Jylland.

Detta gör NEAT till Europas största stridsövnings­plats i ett sammanhängande landområde. Det är regeringen som i varje enskilt fall beslutar och godkänner främmande makts tillgång till och användning av svenska militära övningsområden och utbildningar.

Slagfält: Rymden
Rymden har blivit en allt viktigare del av den moder­na krigsföringen. Esrange, som är världens största nedladdningsstation för satelliter, är därför en viktig komponent i övandet av luftburna vapensystem. Det allra senaste i den vägen är de förarlösa planen Unmanned Aerial Vehicles, UAV, också kallade drö­nare på svenska. Stora investeringar har gjorts i infrastruktur och anläggningar vid Esrange och Vidsel för avancerade tester av drönare. Möjligheterna för liknande verksamhet är i det närmaste obefintliga i det tätbefolkade Europa, vilket ger en unik möjlighet för Esrange-Vidsel, enligt Rymdbolaget.

Också den svenska krigsindustrin satsar på o­bemannade flygplan. Svenska Saab utvecklar idag det förarlösa planet Neuron tillsammans med en rad europeiska länder. Neuron är en 4 miljarder kronor dyr prototyp som ska bereda vägen för framtidens förarlösa bombplan, och det kommer att börja testas av Saab under 2012.

Land till salu
Gun Britt Mäkitalo, som bor i Kiruna och tillhör Kvinnor för Fred, är mycket kritisk till utvecklingen allt sedan regeringen antog motionen Snö Mörker och kyla.

– Vi insåg ju, vi som följde med utvecklingen, att det skulle bli väldigt negativt att sälja ut vårt land till högstbjudande makt och utländska företag. Vi gjorde förtvivlade försök att kontakta olika fredsorganisationer, innan beslutet skulle tas den 15 december 2004. Men väldigt få regerade på våra nödrop.
 Sen dröjde det inte lång tid, berättar hon, förrän det blev ett himla liv av flyg från alla möjliga länder. 2007 var värst hittills, tycker hon.

– Då vimlade det av stridsplan i en övning som hette Nordic Air Meet och det blev väl startskottet för militär verksamhet i stor skala. Det stod i tidningarna att det var en milstolpe för det var ett så stort övningsområde utan restriktioner. Vi från Kvinnor för Fred stod som vanligt med våra plakat och protesterade, säger hon.

– Chefen för US Air Force i Europa blev så himla lycklig över att det var ett så fantastiskt stort område, för de hade ju blivit bortkörda från Tysklands träningsområde, norr om Berlin, för några år sedan.

2009 var det dags för en riktigt stor Natoövning som leddes från Bodö i Norge. Den hette Loyal Arrow, men döptes om av Ofog till Royal Error. Det var precis vad det var. Kungligt fel. För vi är ju inte med i Nato. 2010 kom amerikanerna och tränade på att fälla bomber i Vidsel och nu är det dags för Royal Air Force från Storbritannien. De ska träna nästan hela året här uppe.

Vi är verkligen trötta på detta och vi ser fram mot den stora internationella konferensen i juli i sommar, som Ofog ska arrangera, då vi får visa att vi inte kommer att finna oss i detta. Hoppas att det kommer mycket folk.

Det är inte bara Kvinnor för Fred som är missnöjda. Lilian Mikaelson, Vice ordförande för den samiska Riksorganisationen Same Ätnam, är också mycket kritisk:

–  Sverige har skrivit under FNs Urfolksdeklaration. I paragraf 30 står det att militär verksamhet inte ska förekomma på urfolkens mark eller territorier om det inte motiveras av ett betydande hot mot berörda allmänna intressen. I samma paragraf står att sta­terna ska hålla effektivt samråd med de berörda urfolken, genom de institutioner som företräder dem, innan de utnyttjar deras mark för militär verk­samhet, säger hon.

Lilian Mikaelson efterlyser information om vad som händer och hur denna militära verksamhet kommer att påverka de renskötande samernas liv. ”Är det av ointresse eller okunskap att något sådant inte skett”, undrar hon.

Neutraliteten – ett minne blott
Allt detta pågår utan att stora delar av den svenska befolkningen har en aning om att Sverige helt och hållet förändrat sin säkerhetspolitik under de senaste åren. De flesta svenskar har en föreställning att landet är alliansfritt och många tror att vi fortfarande är neutrala. Men enligt den tidigare översten Per Blomquist (Miljömagasinet i april 2010) är Sverige numera en anfallsmakt. Vi är inte utrustade militärt för försvar utan för anfall.

Anledningen till att Sverige länge varit neutralt och alliansfritt har varit vår geografiska närhet till Ryssland, vi har utgjort en fredlig zon mellan Öst och Väst. I och med att USA och Nato idag utför krigsövningar i Sverige, försvinner den zonen. Handlingar som skulle kunna uppfattas som mycket ovänliga, till och med  krigiska om det var tvärtom – hur skulle det mottas om Ryssland övade på att fälla bomber i Mexico eller Kanada?
Sveriges utrikespolitik påverkar alltså inte bara vårt land, utan det kan få konsekvenser för stabiliteten i hela regionen.

Läs mer om NEAT

Agneta Norberg

Stockholm

- Jaha, här var det långcykling ser jag. Och vart är ni på väg då? Jaså, Luleå, ja det var långt det. Och för fred, ja det var fint det.

Vanliga kommentarer så fort vi stannar till i någon by. Många nyfikna frågor och blickar möter oss och de flesta vill mer än gärna hjälpa till och berätta om vägen eller sina egna cyklaräventyr. Flugorna älskar oss också så fort vi stannar, svettiga i någon skuggig backe. Än så länge har vi inte behövt tampas med så mycket mygg, men vi behöver nog inte vänta särskilt länge till.

Det är lätt att glömma lite vart vi är på väg någonstans när allt vi möter är idylliska byar, åkrar, skog och djur. Krig och militarisering känns långt bort i kohagarna där vi gör vår morgongröt på stormköket. Samtidigt är det många fler byar än jag trott längs vägen som omgärdas av skjutfält och skyltar med varning för militärt område, förbjudet att beträda. Alla vi pratat med längs vägen har tyckt vi gör något bra och viktigt. Varför protesteras det då inte mer?

Idag har vi en halvdags paus i Runemo i södra Hälsingland. Att sova i en dubbelsäng med riktiga lakan och vakna, varken av väckarklocka eller svettvågor i ett bastuvarmt tält, utan av mig själv är guld värt. Låren, axlarna och knäna sjunger glada visor av lättnad och önskar helst inte fler dagar som igår, då vi tampades med motvind, regn, åska, (nästan endast) uppförsbackar och vägarbeten. Men idag skiner solen och vi cyklar pigga mot bergen!

Eliot

På cykel gbg-luleå

I onsdags solidaritetsdog ca 20st ofogare på Karlaplan i Stockholm. De förbipasserande möttes av lik med blodstänkta kläder och tal om krigets konsekvenser och sverige del i detta. Det delades även ut informationsblad och tidningen "War starts here".

Efter detta gick alla till Östermalmsgatan 87C och besökte Försvarsexportmyndigheter och överlämnade ett stort lakan med bröd för att visa att vi inte accepterar "Den enes död är den andres bröd". Detta besök var historiskt, för att innan ofogs besök har ingen medborgare i sverige besökt denna myndighet under dess snart ettåriga existens. Ofog uppmanar alla medborgare att besöka myndigheten och säga tydligt att vi inte vill att sverige ska tjäna pengar på död och lidande.

Få civilbefolkningar kan skatta sig så lyckliga som den svenska. Under de senaste 200 åren har vi undanhållits effekterna av mänsklighetens värsta grymheter. Bombräder, kulregn och granatkrevader är företeelser som de flesta av oss bara har upplevt på film. För hundratals miljoner andra människor är det som skildras en verklighet som varken går att stänga av eller välja bort. I den cyniska kampen om naturresurser och ideologiskt företräde är de förlorarna. Med blod, svett och tårar betalar de för vinnarnas ohållbara livsstil. Vinnarna är du och jag.
Det är vi som leder världens vapenexportliga. Det är våra vapen som hotar, lemlästar och dödar för att upprätthålla den ordningen. Det är vår riksdag som blundar för att det sker. Det är vår regering som lägger niosiffriga belopp på hjälp till vapenföretagen. Det är vår militär som upplåter mark, luftrum och vatten till krigförande stater för övning. Det är hos oss krigen förbereds och utrustas.
På Östermalmsgatan 87 C ligger Försvarsexportmyndigheten
med underlättandet av svensk vapenexport som enda syfte. Vägg i vägg har BAE Systems, Europas största vapentillverkare,
sitt huvudkontor. Tillsammans är de det yttersta beviset för den politik som säger att ”Den enes död är den andres bröd”. Visa din solidaritet med ”den ene” och vägran att vara ”den andre”. Ge dem det blodiga brödet tillbaka!

Elsa Berglund

Göteborg

Majken Jul Sørensen är på ett uppdrag. Hon vill göra anti-militarism roligare.

- Ofogs användning av färgen rosa är ett utmärkt exempel på vad jag skulle vilja se mer av. De flesta människor ler när de ser bilder av den avväpnade rosa stridsvagnen i Umeå. Varför gör de det? Eftersom det är oväntat, och tvingar oss att koppla ihop två bilder som verkar oförenliga - stridsvagnen som en symbol för militarism och våld, och färgen rosa som representerar motsatsen till militarismens destruktivitet.

Men Majken hoppas få se humor användas på många olika sätt i Luleå i sommar:

- Med noggrann planering kan humor vara ett sätt att konfrontera förtryck, såsom militarism, på ett sätt som det är svårt för militären, auktoriteter eller vapentillverkare att svara på.

Majken huvudsakliga roll i Luleå är som deltagande aktionsforskare

- Jag har varit aktiv i War Resisters International i mer än ett decennium, och har lång erfarenhet som arrangör inom fredsrörelsen. Men just nu mitt huvudsakliga fokus min forskning på humor som metod i ickevåldslig politisk aktivism.

Majken började arbeta på sin doktorsavhandling för några månader sedan, och tillsammans med Ofog i Göteborg gör hon ett aktionsforskningsprojekt. Hon betonar att hon vill använda en metod som inte inte gör forskning på människor, men arbetar med dem för att skapa social förändring de själva tycker är önskvärda.

- Vad vi gör är att utforska humor som ett sätt att kommunicera med media, allmänhet, politiker och auktoriteter. Inte för att militarism är roligt, men eftersom den bygger på motsättningar som kan exponeras genom humor. Bra politisk humor bygger ofta på skillnaden mellan vad någon säger och vad de gör. Och en av de största motsättningarna i världen är att hävda att det är möjligt att skapa fred och respekt för mänskliga rättigheter genom att bomba.

Det finns mycket Majken skulle vilja säga om humor. Hon tror inte på något sätt att det är den enda lösningen, men anser generellt att aktivister skulle tjäna på att använda mer humor.

- Förutom att vara ett "vapen" i kampen för fred och social rättvisa, kan mer humor öka aktivisters egen känsla av välbefinnande och förebygga utbrändhet.

Har din vängrupp en plan med humoristiska inslag inför War starts here i Luleå? Eller har du en berättelse om humor i politisk aktivism att berätta? I så fall vill Majken gärna prata med dig I sommar.

- Jag är alltid ute efter fler exempel på hur humor kan användas för att konfrontera makthierarkier. Vi behöver dokumentera och dela våra berättelser så att vi kan lära av varandra. Om någon planerar att använda humor och vill diskutera det med mig, skulle jag mer än gärna göra det.

Under sina många år av politisk aktivism har Hilal Demir arbetat för att knyta samman kamper mot olika former av förtryck . Hon har förklarat sig själv “samvetsvägrare” mot militarismens alla uttryck och är övertygad om att en rättvis värld börjar i våra vardagliga liv, privat som politiskt. 31-åriga Hilal är uppväxt i Turkiet men bor sedan några år tillbaka i Spanien och är aktiv i “War Resisters international”. I sommar kommer hon till fredslägret War starts here i Luleå.

Hilal är en person med många politiska identiteter; icke-våldstränare, queeraktivist, antimilitarist, feminist, kvinnlig samvetsvägrare... Hennes utgångpunkt är att motstånd mot militarism behöver samverka med feministiska, antirasistiska och ickevåldsliga rörelser.

- Militarism kan beskrivas som ett system som har ett verktyg; organiserat våld. Den behöver patriarkat, könsroller och diskriminering för att kunna existera. Därför måste varje antimilitarist ha en feministisk medvetenhet och ett ickehierarkiskt synsätt.

Avsaknaden av kvinnors perspektiv i den antimilitaristiska rörelsen gjorde att Hilal sökte alternativa sätt att uttrycka sitt motstånd mot militarism. Den 15 maj 2005 deklarerade hon sig själv som samvetsvägrare mot militarism, något hon ser både som ett svar på en mansdominerad rörelse och som en strategi för att uppmärksamma militarismen och dess kopplingar till patriarkat, hierarki och våld.

- Orsaker till krig, hur människor används i krig, hur militariseringen av vardagslivet mentalt förbereder oss för krig och våld, hur våra sociala liv genomsyras av könsroller och andra strukturer som upprätthåller militarismen... I min deklaration tar jag avstånd från allt detta.

Genom att använda termen “samvetsvägrare” vill Hilal och andra kvinnor som gjort liknande ställningstaganden bredda förståelsen av militärens inflytande på samhället, och visa hur militären är beroende av människors medgivande till en militaritisk logik. Med en sådan förståelse är samvetsvägran inte bara att vägra värnplikt, det är att vägra att delta i all form av aktivitet som kan medverkar i det militära systemet.

Kvinnliga samvetsvägrare är ett av ämnena på fredslägret War starts here, där Hilal kommer prata om kvinnors kampanjer mot krig och feministiska svar på krig och militarism. Hon kommer också koppla samman feminism, queer och anti-militarism i en diskussion om vad det innebär att vägra militarism på alla plan.

- Vi lever i en värld som är väldigt våldsam. Genom att söka efter och praktisera alternativa sätt att leva, sätt som passar den respektfulla, ickehierarkiska och ickevåldsliga värld vi drömmer om, så tar vi oss ett steg närmare att realisera den världen.

Läs mer om Hilal Demir i boken Women and Conscientious Objection - An Anthology

Edla Lantto, 68 år, började engagera sig politiskt på 80-talet med utgångspunkt i fredsrörelsen och miljörörelsen. Nu vill hon gärna fokusera på hur krig hänger samman med att människor tvingas på flykt, och arbeta mot Europas inhumana flyktingpolitik.

- Det är så mycket vansinne som pågår i världen, säger Edla, som för tredje året i rad i sommar kommer till Luleå för att protestera mot det militära övningsområdet NEAT.

Hemma i Kiruna står Edla ofta på torget med de andra aktiva i "Kvinnor för fred" och delar ut flygblad, nu senast på 25-årsdagen av Tjenobylolyckan. Edla beklagar sig över att folk på stan har så bråttom, inte hinner stanna upp och läsa.

- Men man får aldrig ge upp, det är livet som står på spel.

Edla är övertygad om att det är bra för en människa att engagera sig för andra.

- Det är viktigt att ha annat än sina egna krämpor att hålla på med.

Edlas engagemang är brett, från partipolitik och praktiskt arbete med papperslösa till ickevåldsaktioner mot kärnvapen och NATO. På fredslägret "War starts here" i sommar vill hon visa att folk i alla åldrar finns och behövs inom en stark fredsrörelse.

- Visst klarar vi som är äldre av att göra något också.

Edla tillägger att exakt vad hon ska göra på lägret återstår att se.

- Men något 'ofog' hoppas jag på.

Trots smällkalla kylan i norra Sverige har vi lyckats ta oss till Luleå -tågen norrut är inställda på grund av 40 graders kyla som hindrar dem att gå så vi får se hur vi tar oss vidare mot Jokkmokk och Kiruna.

Lasangen är i ugnen och efter det bärpaj -perfekt efter en dag med intensiv planering av sommarens aktionsläger och möte med Latinamerikakommittén.

Vi lever äkta turnéliv; blir uppmötta av personer med stora välkomstskyltar på tågstationer, våra värdar tvättar vår tvätt och vi kommer till serverade frukostbord -tack alla som gör turnén möjlig -det är tillsammans vi avmilitariserar världen!

Vi har träffat folk som älskar massaktionsidén och vill fixa en brandbil med högtrycksslang för att genomföra aktionen mot militärområdet NEAT i sommar -vad vill du göra? Hör av dig så smider vi planer ihop.

Vill du bjuda in oss i Jokkmokk, Kiruna, Göteborg, Malmö/Lund så har vi fortfarande nån lucka som vi kan träffas föra att samtala om hur vi tillsammans stoppar krig.

Kristina Johansson

Göteborg